Andante

Långsamma tankar i en snabb värld.

2013-08-23

Spottan på random

Man undrar. Hur mycket random det är.

Visa med trumpet kommer - en underbar visa, som Nils Lindberg skrivit - exakt när den behövs liksom. Lugn. Vaggande.

Som sagt. Sedan kommer de rad på rad. Visorna. Som liksom griper in och griper tag. Det där med random är det så random egentligen. Jag vet inte.

En man som heter Ove - började jag läsa igår. Den är underbart bra. Eller verkar, läst första kapitlet. Det är underbart!


2013-08-16

Spegel spegel på väggen där...

Något av det bästa jag läst. Som sagt...
Bengt Göransson skriver angående kultur alldeles underbart.

Många bra tankar och påpekanden för höga vedbodörrar.

"Det gäller också att hålla emot tanken att "allt går så fort numera". Vi får inte låta det flimrande bruset ta ifrån oss tiden och förmågan att tänka och reflektera. Beslut fattade på reflex är farliga. Innan man säger ja och nej ska invändningar luftas, följder begrundas. Kultur odlar den förmågan."

Som sagt. Och det slår mig att detta inlägg borde skrivits på en annan blogg...:-) Men men...man kan skriva den på båda. Så det så. Nu skrev jag detta där det borde varit.

Eller kanske inte? Det passar bra att reflektera även här.

2013-06-14

Så hände det.

Oklarhet i kommunikation. Trubbigt medium.

Missförstånd. Misssämja, som stavas med två s kanske. Vad vet jag.

Människor man gillar tar illa vid sig av en förflugen kommentar. Då får man mota sina tankar vid grinden. Och stanna upp och tänka efte samt bara bara betrakta. Ett tag. Betrakta skeendet som det är.

Kommer fundera mycket och länge över uttrycket konsten ligger i betraktarens ögon. Mottagandet av texter, kommentarer och statusuppdateringar i Facebook ligger i betraktarens ögon och öron. Mest ögon. Det är ju skriven text vi talar om.

Att markera utsagor med "generellt" kommentarer och "specifika" ska jag bli mycket bättre på.

Tills dess tar jag en fejjan-paus i två veckor. Nyttjar endast Gilla-knappar. Så ni vet. Men här läser nog ingen.

Lika bra det.

2013-06-09

Det finns fler Uno-historier...

Mötte Uno Sandén en gång utanför Sangria, står just och funderar på om den hetat så hela tiden förresten. Men jag minns inte. Vännen Sam arbetar där nu. Det är gott.
Vännen Jens också.

Uno mötte jag där utanför, långt innan det fanns en uteservering där. Vi språkade lite och jag frågade "vad gör du nu?"...

Han var tyst ett tag plirade med ögonen och sa "jag studerar pauserna och fraser i musiken".

Okey...sa jag, berätta!

Jo, fortsatte Uno. Om man sjunger "tadiii .. . . . . . . . ........... . .. . . . tidi"....då är det två fraser. Men hur lång ska den pausen för att det ska uppfattas som - och vara kanske då? - en fras?

Sjunger man "tadiii.. . .tidi" då är det ju liksom en fras.

Aha tänkte jag.

Pauserna. Liksom...de har betydelse. För helheten. Och frasen.

2013-05-17

Lugn och fin

Andanteman, så är han - talar alltid om de döda i presens det är en last jag har - min pappa.

I min familj, och även andras har jag noterat, sa vi just pappa, inte far. Har ibland kontemplerat över varför. Särskilt viktigt är det ju inte. Faktiskt. Det kan vara en markör av social karaktär. Eller av annan karaktär. Eller så är det bara, som en god kär vän säger olika det där.

Mötte goda vännen MO i veckan, som numera är MN. Hennes pappa var nog lik min pappa, träffade honom aldrig, men det känns på något vis. Att de hade ett lugn. Nu vet jag inte vad stoiskt lugn är - det kanske är negativt - och googleorken tryter. Får ta reda på det sedan.

Googleorken är ett gissel, de flesta googlar i tid och otid. Det verkar som om kunskapen ska ligga externt och inte internaliseras alls. Borde vara ett aber, eller en möjlighet. Eller båda. Men ALLT kan ju inte ligga utanför hjärnan. Väl?

Eller hjärtat.

Sjöng igår, i Domkyrkan i Linköping. Det gick bra. Pappa, i veckan så ringde du till mig mitt i natten, tänkte ja ja, okey då. Svarar väl då. Men hann inte. Du har ju varit död i flera år. Typ.

Det visade sig vara mamma, 92 år, kom åt knappen. På den mobiltelefon som övertagits från maken. Jag har ännu inte raderat numret som går till den telefonen. Det där med presens kanske inte är så dumt i alla fall.

När man tänker efter. Men då får man ju tänka efter.

2013-04-03

Andante - con moto

Andante heter bloggen, av en anledning. Idag är det dessutom med rörelse.

Tidigt i livet slog det mig att folk dör: jag spelade trumpet påfallande ofta på begravningar i rättvikstrakten, ett tillfälle att bli påmind om allas vår dödlighet. Detta var under sjuttiotalet. 1970 alltså. :-)

Hågkomsten av att vi faktiskt alla ska dö tornade också upp under de högmässor jag spelade på, minns inte ordagrant men det var något i stil med "...och så en påminnelse om vår dödlighet" sedan annonserades de som avlidit i församlingen. Ore församling var det frågan om, jag var alltid tyst och samlad vid denna delen av cermonin.

Döden drabbade även mig så till den grad att mormor Hilma slutade skaffa kattungar. Vilket låter futtigt i sammanhanget. Hon gjorde det den gången hon letade efter mig och undrade vart jag tagit vägen. Hon hittade mig bakom stallet hulkandes över den tredje kattungens grav. En häck som skymde framrusande kattungars framfart vid mormors hus gjorde att bilisterna inte hade en chans när de små liven hoppade ut, intet ont anande på vägen. Den tredje kattungen blev för mycket för mig, eller så var det så att de två första sörjde jag i hemlighet.

I P1-programmet "tankar för dagen" sa en person att vi ska sluta säga "Om jag/vi dör..." utan "När jag/vi dör..." det gör att döden blir mer närvarande. Det finns en klar poäng med det ändrade uttryckssättet. Men när dödsfallet är nära finner alla det svårt, för att inte säga omöjligt att acceptera det faktum att personen inte finns mer.





2013-01-17

Att äta lunch med ett proffs

Det hade jag inte väntat mig, men det var fullt på lunchstället. Så jag tog min plats längst in, ensam på ett fyra-bord. Lade jackan där, och lite papper. När jag kommer tillbaka efter att ha fått dagens lunch från det underbara hot wok-stället på Karlavägen sitter en person där.

"Är du ensam, kan vi samsas?" blev inledningen, lite trött sagt, sådär blodsockertrött sagt. Precis i samma läge som jag var i, faktiskt. Jag åt lite sent den här dagen, idag var det förresten, vid pass kvart över tolv. Svarade så klart "Ja, det är klart".

Sedan uppstod ett litet bekymmer, ett litet, skulle jag rakryggat sätta mig mitt emot denna min nyligen funna lunchkompanjon? Det var, och är, en kvinna och det är lite lite påträngande att sitta mitt emot en ensam kvinna så där oförhappandes. Men jag tog mod till mig, och slog mig ner framför henne under det att hon hämtade soya till riset.

Vi mumsar lite på varsitt håll och när blodsockret i alla fall var vid vaderna, på mig, säger jag "Och julen den var bra?". "Jo, tack, fridsam" svarade hon.

Jag var tyst. Jo, jag kan det! Så det så! :-)

"Vi firade jul den 16/12, så sedan när det var - så att säga - jul var det fridsamt".

Jag svarade lite osammanhängande något om att en del företag i Linköping där jag bor faktiskt hade julfesten i januari. Det låter klokt, sa jag. Ja, sa hon, det är ju bättre för företaget.

Sedan språkade vi om Jordanien, om våndorna att bo på hotell, jag berättade om att en vän gör det på små orter. Eller gjorde, under den tiden hon arbetade för Friends. Vi fortsatte med att utbyta lite saker om livet och så. Inte kärleken och döden. Det hinner man inte på en lunch. Tror jag.

Hon är numera inte framför kameran. Utan utbildar tv-producenter och en del andra. Vi talade om min mamma, sedan efter ett tag lyfte hon med orden "Tack för trevligt sällskap".

Jag kan bara säga detsamma. Innerligt tack, Stina.