När en vän går bort som man träffat i stil med en gång om året ger avtryck...

Det har hänt två gånger förut. Först med Ecke sedan med Sven. Den senare skrev en nekrolog i Sydsvenskan - tror jag det var - om just Ecke. Fantastiskt formulerad.

Nu har Lars Ödkvist lämnat jordelivet hans finurliga framfart på jorden sker nu annorstädes. Men som man minns honom. Åkte till ett ekumen-möte för längesedan med honom. Han berättade om hus och människor i desamma som vi passerade på vår väg till, kan ha varit Göteborg, minns inte. Det visade sig - så klart - att allt var påhittat! Möjligen blandat med uns av sanningar. Det får jag aldrig veta.

Sjunger på Lars begravning. Det blir lurigt. Men vi är många sångare som kommer att sjunga misstänker jag. Så man stödjer sig på varandra.

Du är saknad Lars, senaste gången - som blev den sista - jag mötte dig var på Linköpings Studensångares 50-års jubileum. Minns det mycket väl. Sonen var med och ledsagade dig. Men. Det fanns en sak i din framtoning som lyste igenom även då: finurligheten.

Vila i frid.

Själar tar aldrig farväl.

Min dagliga lyssning - eller veckovisa lyssning i alla fall

 Det finns viss musik jag har svårt att värja mig emot. Skrivit förut om Per-Erik Hallin  och hans Vilken värld det ska bli. Men det finns fler. Listan utökas ideligen. Efter Carmen - på scenen - för 5-6 år sedan är denna en klar favorit. Parle-moi de ma mere fantastisk är den.

Nu har sonen bidragit med en låt, kanske två. Det är: Roads med Chris Mann.

There are roads
In this life that we all travel
There are scars and there are battles
Where we roam when we are lost
Oh, wherever we may go
They will always lead you home

 

Fint är det. Det är ju det.

 

Vad finns mer tro som kommit in på listan...King's Singers men den har funnits där länge. Helst då videon där David Hurley sjunger countertenor. Hade glädjen att lyssna på uppställningen som var 2004-2009 i Helsingborg. Underbart bra. Av en slump...

 

Lo, thou, my love, art fair;
Myself have made thee so:
Yea, thou art fair indeed,
Wherefore thou shalt not need
In beauty to despair;
For I accept thee so,
For fair.

skönheten ger en känsla av mening

Sa Vera Rubin om galaxerna och beslutade sig för att studera just galaxer i sitt yrkesliv.

Jag själv har hela tiden varit fascinerad av skönheten. Inte skönhet. Utan just skönheten. I musiken. I orden. I dikten. I människorna. I tavlorna. Och skulpturerna.

 

Skönhet finns där. Hela tiden. Hos en människa i en linje. Flera linjer faktiskt. På den mänskliga kroppen.

 

I naturen. I dikten också. Är där ingen linje så är inte dikten bra inbillar jag mig.

Andante betyder gående...men det är inte begåtts på den här bloggen på länge

Så det är dags igen.

Åkte buss häromdagen i Linköping. Med på bussen var en pappa och en son i 6-7 årsåldern och de kommunicerade på engelska. De hade inga mobiler uppe alltså utan de talade med varandra. Bara en sådan sak....:-)

Pappan frågade sonen "what's 24 divided by 2?". Det tog ett tag innan sonen svarade 12. Denna gemensamma aktivitet pågick alla de hållplatser jag var med på bussen. När jag gick sade jag lycka till till sonen. Till pappan sa jag att jag undrade lite hur han gjorde, men lade till efter ett tag att det spelar faktiskt ingen roll så länge det blir rätt. Och rätt blev det.

I vanliga fall talar inte föräldrar med sina barn på bussen - bussen ja, detta nya fortskattningsmedel jag nu nyttjar alltid, alltid när jag kan. Det är trevligt det är bra och man spar på jorden.

Funderar på att sälja bilen, det blir nog nästa stora grej nu i mars.

Vidga vyerna och lufta själen

Det är så andante det kan bli.

Gjorde just detta i helgen i Helsingborg. Det blev en resa i minnets tecken, med tåg. Som då för sju åtta år sedan under en av de lyckligaste tiderna under min yrkesverksamhet. Vad jag gjorde låter vi vara osagt. Det är fortfarande lite hemligt.

Spännande va...

Och det var ju just det. Och himlastormande roligt.

Helsingborg var sig likt. Hamnen var där.

Havet.

Det brusande obevekliga havet. Som ger sådan ro oavsett om det piskar i vattnet eller solen sänker sig röd i detsamma. Det finns ett lugn, ett innerligt lugn i denna så mastodontiska vattenmassa. Som ju sträcker sig runt hela jorden.

Hela jorden. Hela havet.

Det stormade inte där. Inte i helgen. Det gav ro.

Vid hemkomsten stannade jag till vid stenen. När jag inte orkade skriva något efter det som hände vid stenen.

Vi sökte inte varandra, vi fann varandra

På livets stig där sniglarna också vandrar. Långsamt släpandes men de tar sig framåt.
Hälsar på de mötande.

Vid skiljevägen skakar blomman när den på kistan läggs ner.

Kan bara citera Gibran... mäktar inte mer.

Ty vad är att dö annat än att stå naken i vinden och smälta in i solen?

Och vad är väl att upphöra att andas annat än att frigöra andedräkten från dess rolösa vågrörelse och låta den stiga uppåt och vidgas och söka Gud, fri från alla hinder?

Endast då ni dricker ur tystnadens flod, ska ni verk­ligen sjunga.

Och då ni nått bergets topp, ska ni börja bestig­ningen.

Och då jorden kräver era lemmar ska ni, i sanning, dansa.