Lugn och fin

Andanteman, så är han - talar alltid om de döda i presens det är en last jag har - min pappa.

I min familj, och även andras har jag noterat, sa vi just pappa, inte far. Har ibland kontemplerat över varför. Särskilt viktigt är det ju inte. Faktiskt. Det kan vara en markör av social karaktär. Eller av annan karaktär. Eller så är det bara, som en god kär vän säger olika det där.

Mötte goda vännen MO i veckan, som numera är MN. Hennes pappa var nog lik min pappa, träffade honom aldrig, men det känns på något vis. Att de hade ett lugn. Nu vet jag inte vad stoiskt lugn är - det kanske är negativt - och googleorken tryter. Får ta reda på det sedan.

Googleorken är ett gissel, de flesta googlar i tid och otid. Det verkar som om kunskapen ska ligga externt och inte internaliseras alls. Borde vara ett aber, eller en möjlighet. Eller båda. Men ALLT kan ju inte ligga utanför hjärnan. Väl?

Eller hjärtat.

Sjöng igår, i Domkyrkan i Linköping. Det gick bra. Pappa, i veckan så ringde du till mig mitt i natten, tänkte ja ja, okey då. Svarar väl då. Men hann inte. Du har ju varit död i flera år. Typ.

Det visade sig vara mamma, 92 år, kom åt knappen. På den mobiltelefon som övertagits från maken. Jag har ännu inte raderat numret som går till den telefonen. Det där med presens kanske inte är så dumt i alla fall.

När man tänker efter. Men då får man ju tänka efter.