Manifestdebatt

Bara ordet liksom.

Lyssnat lite på vågorna, radiovågorna och debattdito på radion. Lite underhållande. Nu i dagens DN står att läsa en slags mota - som Sten Broman och/eller Povel Ramel införde på restaurangen till notan - från läsarna.

Är det just inte det som är det viktiga? Att läsa. Jag drar mig till minnes att jag läste som liten, 12-15-åring. Allt från Kalle Anka till bibeln. Det var ju så bra berättelser.

Sedan läste jag vidare, lite Science Fiction, lite deckare. Men inte när jag var liten. Då blev jag rädd, fanns ingen anledning. Nu gör jag det gärna. Donna Leon helst. Venedig är så vackert beskrivet i hennes böcker, och familjen så kärleksfullt verbalt tecknad.

Tja, se'n då? Det blev Georg Henrik von Wright. Snubblade in på Wittgenstein - alla förtår ju varför man gör det då. Sedan tågade det på. Filosofi-böcker - alltså filosoferna...inte de böcker som skriver OM filosoferna. Kanske ibland i någon känsla av jag-vet-inte-vad. Sociologi. Nu läser jag Peter Gärdenfors. Älskar honom.

Läste Peter Nilsson - hette han väl? - han som dog för några år sedan. Underbara böcker. Fysiker var han. Skriva kunde han, inte bara om atomer, bitar och elektroner. Hans meningar längtar man till.

Så - från Kalle Anka via bibeln, deckare, matpornografi, kultur- och idéhistoria, böcker på olika språk, world philosophies samt en bok om afrikansk filosofi, och sedan...nå...vadå manisfest?

Det viktiga är väl att vi läser. Alla har ju favvosar. I läsningen. Ne touch pas mon favvo. Eller så.

Läs du - det skadar inte. Liten men dock travesti. På vem? Tja...läs...så vet ni.