Så hände det.

Oklarhet i kommunikation. Trubbigt medium.

Missförstånd. Misssämja, som stavas med två s kanske. Vad vet jag.

Människor man gillar tar illa vid sig av en förflugen kommentar. Då får man mota sina tankar vid grinden. Och stanna upp och tänka efte samt bara bara betrakta. Ett tag. Betrakta skeendet som det är.

Kommer fundera mycket och länge över uttrycket konsten ligger i betraktarens ögon. Mottagandet av texter, kommentarer och statusuppdateringar i Facebook ligger i betraktarens ögon och öron. Mest ögon. Det är ju skriven text vi talar om.

Att markera utsagor med "generellt" kommentarer och "specifika" ska jag bli mycket bättre på.

Tills dess tar jag en fejjan-paus i två veckor. Nyttjar endast Gilla-knappar. Så ni vet. Men här läser nog ingen.

Lika bra det.

Det finns fler Uno-historier...

Mötte Uno Sandén en gång utanför Sangria, står just och funderar på om den hetat så hela tiden förresten. Men jag minns inte. Vännen Sam arbetar där nu. Det är gott.
Vännen Jens också.

Uno mötte jag där utanför, långt innan det fanns en uteservering där. Vi språkade lite och jag frågade "vad gör du nu?"...

Han var tyst ett tag plirade med ögonen och sa "jag studerar pauserna och fraser i musiken".

Okey...sa jag, berätta!

Jo, fortsatte Uno. Om man sjunger "tadiii .. . . . . . . . ........... . .. . . . tidi"....då är det två fraser. Men hur lång ska den pausen för att det ska uppfattas som - och vara kanske då? - en fras?

Sjunger man "tadiii.. . .tidi" då är det ju liksom en fras.

Aha tänkte jag.

Pauserna. Liksom...de har betydelse. För helheten. Och frasen.