Manifestdebatt

Bara ordet liksom.

Lyssnat lite på vågorna, radiovågorna och debattdito på radion. Lite underhållande. Nu i dagens DN står att läsa en slags mota - som Sten Broman och/eller Povel Ramel införde på restaurangen till notan - från läsarna.

Är det just inte det som är det viktiga? Att läsa. Jag drar mig till minnes att jag läste som liten, 12-15-åring. Allt från Kalle Anka till bibeln. Det var ju så bra berättelser.

Sedan läste jag vidare, lite Science Fiction, lite deckare. Men inte när jag var liten. Då blev jag rädd, fanns ingen anledning. Nu gör jag det gärna. Donna Leon helst. Venedig är så vackert beskrivet i hennes böcker, och familjen så kärleksfullt verbalt tecknad.

Tja, se'n då? Det blev Georg Henrik von Wright. Snubblade in på Wittgenstein - alla förtår ju varför man gör det då. Sedan tågade det på. Filosofi-böcker - alltså filosoferna...inte de böcker som skriver OM filosoferna. Kanske ibland i någon känsla av jag-vet-inte-vad. Sociologi. Nu läser jag Peter Gärdenfors. Älskar honom.

Läste Peter Nilsson - hette han väl? - han som dog för några år sedan. Underbara böcker. Fysiker var han. Skriva kunde han, inte bara om atomer, bitar och elektroner. Hans meningar längtar man till.

Så - från Kalle Anka via bibeln, deckare, matpornografi, kultur- och idéhistoria, böcker på olika språk, world philosophies samt en bok om afrikansk filosofi, och sedan...nå...vadå manisfest?

Det viktiga är väl att vi läser. Alla har ju favvosar. I läsningen. Ne touch pas mon favvo. Eller så.

Läs du - det skadar inte. Liten men dock travesti. På vem? Tja...läs...så vet ni.

Dialog - måste väl ända vara början på något bra?

”Aldrig mer”, skriver Effat Mirsafdari, i en debattartikel i Corren härom veckan, den handlar om ifall ambassadörer ska vara närvarande då presidenter svärs in, i detta fall Irans.

Jag frågar mig om den svenske ambassadörens chef, Carl Bildt, kommit med synpunkter, eller om vår ambassadör var närvarande på eget initiativ. Om det vet vi inget, och ska inte veta. Sådan är diplomatins kärna.

Att inte närvara trots att man hyser avvikande åsikter i olika sammanhang betyder att man på ett sätt rättfärdigar företeelsen. Att inte delta, bäddar för att en och endast en åsikt dryftas. En lika farlig som härskande gruppblindhet inträder lätt om en gruppering får stå oemotsagd. Fenomenet återfinns bland våra kraftbolagsdirektörer, kommunpolitiker och fanatiska falanger för att ta några exempel i högen.

Så ”Aldrig mer” år 1945 betyder, för mig, att delta och vara närvarande. Det ska sägas emot, varsamt och ibland med diplomatiska formuleringar, när åsikter dryftas som inte vilar på en humanistisk grund. Exempelvis när despotiska presidenter svärs in eller när direktörer visar sitt giriga tryne samt när invandrarfientliga krafter i vårt land torgför sina åsikter.

En iransk vän påpekade att Iran är en diktatur med grymma förtecken, de brott som begåtts är oförlåtliga. Om diktatorn kommer utanför Irans gränser, fortsatte vännen, kommer han att fängslas. En annan iransk vän framkastade tanken att det inte spelar roll om den svenske ambassadören är där eller inte; de unga i Iran börjar sakta och stillsamt göra en välkommen revolt.

Samme vän sade att Barak Obama vill, med sitt uttalande, öppna för dialog. Det är början till något bra.

Sverige tog sitt ansvar, anser jag, i de globala ansträngningarna att få igång en dialog länderna emellan.

Så där...nu är vi tillbaka

Men inte i selen, det vägrar jag. Jag tar det varligt och lugnt. Tog två extra dagar ledigt. Det är bäst så. Man ska inte hasta. Då blir det hafsigt det som eventuellt blir gjort.

Det finns oaser här i stan, de ska man vara rädda om. De är lite utspridda, så man får leta lite. Din oas, min vän, kanske inte är där min är. Så leta. Du hittar den, vad det lider.

Jag har flera oaser i staden, en ser jag fram emot att återse nästa vecka, jag kommer att stanna länge länge för att utröna hur sommaren varit. Vad som hänt i bröderns liv under sommaren. Det blir många espresso där på måndag. Eller till och med på fredag inser jag, när jag börjar arbeta igen.

En oas ska man vara länge vid. Och samla krafter inför dagens slit, och kvällens möda.

Arbeta igen. Vad underlig det låter. Har inte gjort annat tycker jag under sommaren, alltså inte lönearbetat men arbetat på diverse saker. Företeelser i vår värld, tänkt lite, suttit på ett fik i Provence. Det ni. Det går inte av för hackor det. Men det är samma lunk där som på fiket i Mjärdevi.

Min nyöppnade oas på väg till jobbet. På väg till jobbet. Så underligt det låter. När man tänker efter. Minns en riktig oas i Jerash, ett ökengig med en kör en gång. I landet där månen är sned. Den liksom ligger ner.

Lite lojt, avvaktande. Som om den sa, vänta lite. Ta det varligt. Så går tiden inte så fort.

Vilken tid förresten? Det är ju ett mänskligt påfund. Det, och mycket mer, lärde jag mig i Jordanien under en turné.

Har träffat en man som är hutu

Det var i Wien. Glömmer det inte, vi satt på samma ställe, han tog en öl och jag en cappuchino. Kyrkan mitt emot höll på att renoveras. Byggnadsställningarna omgärdade kyrkobyggnaden. Nå, tänkte jag, det ska ju underhållas. Byggnaderna.

Ett handskrivet blad kom fram, i en pappersbaserad kalender. Bourgognefärgad kalender. Det står ProPlan på den. Sådana görs inte mer. Nu är det Outlook som gäller. Eller annan kalender. Som man har som favorit. Inga papper att bläddra i.

På papperet står det Ayishbije Gaspard och det står också UNIDO PROGRAM med spretigt textade bokstäver. Alla versaler.

Han bodde i Kigali. Var har jag hört det förut. Jag tänkte, undrar om han lever.

Brödernas kök

Tre bröder, en är skomakare. Jag brukar förresten lämna mina skor där, han har sitt skomakeri mitt emot Fogenstads, salig i åminnelse, i Linköping. En bra skomakare, jag minns en gång för många år sedan att vid en skoinlämning satt sonen där. En man i vardande, 12-13 år kanske.

Träffade samme yngling häromdagen, insåg jag när jag såg dragen. Och fick tänka.

Men nu kan jag inte skriva mer för batteriet är slut. Så tokigt. Får återkomma.