Jäktmänniska

så sa mamma om de personer som liksom alltid är på väg, alltid ska någonstans, inte stannar kvar. Där de är. Andligt, fysiskt och mentalt. De är rusande åstad. Bort dit. Där borta -->

Märkligt. Jag finner mig göra tvärtom, idag var det underbart. Lärde mig att det finns ett språk som heter urdu. Måste googla på det. Träffade en man som läste en arabisk bok, frågade vad det var för en bok.
"Den handlar om hur vi bemöter människor vi möter"

Jag stannade (sic!) i tanken, fysiskt och noterade stillsamt att kvinnan bredvid mannen som läste en arabisk - trodde hon - bok log. Mannen, vars namn jag inte efterfrågade, vände boken mot mig. På ena sidan fanns arabiska, på den andra urdu. "My language" sa mannen, eftersom vi språkade på engelska.

Jag har aldrig sett urdu. Nu har jag sett urdu. Det kittlade, "we are speaking urdu in Pakistan" sa han. Se där, tänkte jag, och sa det säkert också "look there..."...nä...det sa jag nog inte.

Han, mannen, var så långt från en jäktmänniska man kan vara, och plötsligt insåg jag varför jag bröt morgonmönstret. T-banan kan få en på avvägar, och då upplever man alltid alltid ett äventyr. Om man tar sig tid att låta sig uppleva det.

Långsamt ja, tankar i en snabb och lite flyktig värld

Det är väl så, vi dansar en stund här på jorden. Som Cornelis sa'.

Och vilken dans sedan, det mesta är ju faktiskt helt fantasiskt, har till och med börjat gilla höstfärgerna. De är liksom, de är liksom livliga på något vis. Den stolta vår de svaga kallar höst. Alltså, det är ju vår snart. Igen.

Efter vintern. Och så.

Men jag ska inte fördjupa mig, har sagt länge att månaders namn och årstidersväxlingar samt dagarnas namn ska inte påverka min sinnesfrid. Det gör de inte heller.

Så...fridens liljor.