Jag själv har hela tiden varit fascinerad av skönheten. Inte skönhet. Utan just skönheten. I musiken. I orden. I dikten. I människorna. I tavlorna. Och skulpturerna.
Skönhet finns där. Hela tiden. Hos en människa i en linje. Flera linjer faktiskt. På den mänskliga kroppen.
I naturen. I dikten också. Är där ingen linje så är inte dikten bra inbillar jag mig.
