Andante - con moto

Andante heter bloggen, av en anledning. Idag är det dessutom med rörelse.

Tidigt i livet slog det mig att folk dör: jag spelade trumpet påfallande ofta på begravningar i rättvikstrakten, ett tillfälle att bli påmind om allas vår dödlighet. Detta var under sjuttiotalet. 1970 alltså. :-)

Hågkomsten av att vi faktiskt alla ska dö tornade också upp under de högmässor jag spelade på, minns inte ordagrant men det var något i stil med "...och så en påminnelse om vår dödlighet" sedan annonserades de som avlidit i församlingen. Ore församling var det frågan om, jag var alltid tyst och samlad vid denna delen av cermonin.

Döden drabbade även mig så till den grad att mormor Hilma slutade skaffa kattungar. Vilket låter futtigt i sammanhanget. Hon gjorde det den gången hon letade efter mig och undrade vart jag tagit vägen. Hon hittade mig bakom stallet hulkandes över den tredje kattungens grav. En häck som skymde framrusande kattungars framfart vid mormors hus gjorde att bilisterna inte hade en chans när de små liven hoppade ut, intet ont anande på vägen. Den tredje kattungen blev för mycket för mig, eller så var det så att de två första sörjde jag i hemlighet.

I P1-programmet "tankar för dagen" sa en person att vi ska sluta säga "Om jag/vi dör..." utan "När jag/vi dör..." det gör att döden blir mer närvarande. Det finns en klar poäng med det ändrade uttryckssättet. Men när dödsfallet är nära finner alla det svårt, för att inte säga omöjligt att acceptera det faktum att personen inte finns mer.