Vidga vyerna och lufta själen

Det är så andante det kan bli.

Gjorde just detta i helgen i Helsingborg. Det blev en resa i minnets tecken, med tåg. Som då för sju åtta år sedan under en av de lyckligaste tiderna under min yrkesverksamhet. Vad jag gjorde låter vi vara osagt. Det är fortfarande lite hemligt.

Spännande va...

Och det var ju just det. Och himlastormande roligt.

Helsingborg var sig likt. Hamnen var där.

Havet.

Det brusande obevekliga havet. Som ger sådan ro oavsett om det piskar i vattnet eller solen sänker sig röd i detsamma. Det finns ett lugn, ett innerligt lugn i denna så mastodontiska vattenmassa. Som ju sträcker sig runt hela jorden.

Hela jorden. Hela havet.

Det stormade inte där. Inte i helgen. Det gav ro.

Vid hemkomsten stannade jag till vid stenen. När jag inte orkade skriva något efter det som hände vid stenen.