Men inte i selen, det vägrar jag. Jag tar det varligt och lugnt. Tog två extra dagar ledigt. Det är bäst så. Man ska inte hasta. Då blir det hafsigt det som eventuellt blir gjort.
Det finns oaser här i stan, de ska man vara rädda om. De är lite utspridda, så man får leta lite. Din oas, min vän, kanske inte är där min är. Så leta. Du hittar den, vad det lider.
Jag har flera oaser i staden, en ser jag fram emot att återse nästa vecka, jag kommer att stanna länge länge för att utröna hur sommaren varit. Vad som hänt i bröderns liv under sommaren. Det blir många espresso där på måndag. Eller till och med på fredag inser jag, när jag börjar arbeta igen.
En oas ska man vara länge vid. Och samla krafter inför dagens slit, och kvällens möda.
Arbeta igen. Vad underlig det låter. Har inte gjort annat tycker jag under sommaren, alltså inte lönearbetat men arbetat på diverse saker. Företeelser i vår värld, tänkt lite, suttit på ett fik i Provence. Det ni. Det går inte av för hackor det. Men det är samma lunk där som på fiket i Mjärdevi.
Min nyöppnade oas på väg till jobbet. På väg till jobbet. Så underligt det låter. När man tänker efter. Minns en riktig oas i Jerash, ett ökengig med en kör en gång. I landet där månen är sned. Den liksom ligger ner.
Lite lojt, avvaktande. Som om den sa, vänta lite. Ta det varligt. Så går tiden inte så fort.
Vilken tid förresten? Det är ju ett mänskligt påfund. Det, och mycket mer, lärde jag mig i Jordanien under en turné.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar