”Aldrig mer”, skriver Effat Mirsafdari, i en debattartikel i Corren härom veckan, den handlar om ifall ambassadörer ska vara närvarande då presidenter svärs in, i detta fall Irans.
Jag frågar mig om den svenske ambassadörens chef, Carl Bildt, kommit med synpunkter, eller om vår ambassadör var närvarande på eget initiativ. Om det vet vi inget, och ska inte veta. Sådan är diplomatins kärna.
Att inte närvara trots att man hyser avvikande åsikter i olika sammanhang betyder att man på ett sätt rättfärdigar företeelsen. Att inte delta, bäddar för att en och endast en åsikt dryftas. En lika farlig som härskande gruppblindhet inträder lätt om en gruppering får stå oemotsagd. Fenomenet återfinns bland våra kraftbolagsdirektörer, kommunpolitiker och fanatiska falanger för att ta några exempel i högen.
Så ”Aldrig mer” år 1945 betyder, för mig, att delta och vara närvarande. Det ska sägas emot, varsamt och ibland med diplomatiska formuleringar, när åsikter dryftas som inte vilar på en humanistisk grund. Exempelvis när despotiska presidenter svärs in eller när direktörer visar sitt giriga tryne samt när invandrarfientliga krafter i vårt land torgför sina åsikter.
En iransk vän påpekade att Iran är en diktatur med grymma förtecken, de brott som begåtts är oförlåtliga. Om diktatorn kommer utanför Irans gränser, fortsatte vännen, kommer han att fängslas. En annan iransk vän framkastade tanken att det inte spelar roll om den svenske ambassadören är där eller inte; de unga i Iran börjar sakta och stillsamt göra en välkommen revolt.
Samme vän sade att Barak Obama vill, med sitt uttalande, öppna för dialog. Det är början till något bra.
Sverige tog sitt ansvar, anser jag, i de globala ansträngningarna att få igång en dialog länderna emellan.
Bokfrågornas ABC hos enligt O
13 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar