Lugn och fin

Andanteman, så är han - talar alltid om de döda i presens det är en last jag har - min pappa.

I min familj, och även andras har jag noterat, sa vi just pappa, inte far. Har ibland kontemplerat över varför. Särskilt viktigt är det ju inte. Faktiskt. Det kan vara en markör av social karaktär. Eller av annan karaktär. Eller så är det bara, som en god kär vän säger olika det där.

Mötte goda vännen MO i veckan, som numera är MN. Hennes pappa var nog lik min pappa, träffade honom aldrig, men det känns på något vis. Att de hade ett lugn. Nu vet jag inte vad stoiskt lugn är - det kanske är negativt - och googleorken tryter. Får ta reda på det sedan.

Googleorken är ett gissel, de flesta googlar i tid och otid. Det verkar som om kunskapen ska ligga externt och inte internaliseras alls. Borde vara ett aber, eller en möjlighet. Eller båda. Men ALLT kan ju inte ligga utanför hjärnan. Väl?

Eller hjärtat.

Sjöng igår, i Domkyrkan i Linköping. Det gick bra. Pappa, i veckan så ringde du till mig mitt i natten, tänkte ja ja, okey då. Svarar väl då. Men hann inte. Du har ju varit död i flera år. Typ.

Det visade sig vara mamma, 92 år, kom åt knappen. På den mobiltelefon som övertagits från maken. Jag har ännu inte raderat numret som går till den telefonen. Det där med presens kanske inte är så dumt i alla fall.

När man tänker efter. Men då får man ju tänka efter.

Andante - con moto

Andante heter bloggen, av en anledning. Idag är det dessutom med rörelse.

Tidigt i livet slog det mig att folk dör: jag spelade trumpet påfallande ofta på begravningar i rättvikstrakten, ett tillfälle att bli påmind om allas vår dödlighet. Detta var under sjuttiotalet. 1970 alltså. :-)

Hågkomsten av att vi faktiskt alla ska dö tornade också upp under de högmässor jag spelade på, minns inte ordagrant men det var något i stil med "...och så en påminnelse om vår dödlighet" sedan annonserades de som avlidit i församlingen. Ore församling var det frågan om, jag var alltid tyst och samlad vid denna delen av cermonin.

Döden drabbade även mig så till den grad att mormor Hilma slutade skaffa kattungar. Vilket låter futtigt i sammanhanget. Hon gjorde det den gången hon letade efter mig och undrade vart jag tagit vägen. Hon hittade mig bakom stallet hulkandes över den tredje kattungens grav. En häck som skymde framrusande kattungars framfart vid mormors hus gjorde att bilisterna inte hade en chans när de små liven hoppade ut, intet ont anande på vägen. Den tredje kattungen blev för mycket för mig, eller så var det så att de två första sörjde jag i hemlighet.

I P1-programmet "tankar för dagen" sa en person att vi ska sluta säga "Om jag/vi dör..." utan "När jag/vi dör..." det gör att döden blir mer närvarande. Det finns en klar poäng med det ändrade uttryckssättet. Men när dödsfallet är nära finner alla det svårt, för att inte säga omöjligt att acceptera det faktum att personen inte finns mer.

Att äta lunch med ett proffs

Det hade jag inte väntat mig, men det var fullt på lunchstället. Så jag tog min plats längst in, ensam på ett fyra-bord. Lade jackan där, och lite papper. När jag kommer tillbaka efter att ha fått dagens lunch från det underbara hot wok-stället på Karlavägen sitter en person där.

"Är du ensam, kan vi samsas?" blev inledningen, lite trött sagt, sådär blodsockertrött sagt. Precis i samma läge som jag var i, faktiskt. Jag åt lite sent den här dagen, idag var det förresten, vid pass kvart över tolv. Svarade så klart "Ja, det är klart".

Sedan uppstod ett litet bekymmer, ett litet, skulle jag rakryggat sätta mig mitt emot denna min nyligen funna lunchkompanjon? Det var, och är, en kvinna och det är lite lite påträngande att sitta mitt emot en ensam kvinna så där oförhappandes. Men jag tog mod till mig, och slog mig ner framför henne under det att hon hämtade soya till riset.

Vi mumsar lite på varsitt håll och när blodsockret i alla fall var vid vaderna, på mig, säger jag "Och julen den var bra?". "Jo, tack, fridsam" svarade hon.

Jag var tyst. Jo, jag kan det! Så det så! :-)

"Vi firade jul den 16/12, så sedan när det var - så att säga - jul var det fridsamt".

Jag svarade lite osammanhängande något om att en del företag i Linköping där jag bor faktiskt hade julfesten i januari. Det låter klokt, sa jag. Ja, sa hon, det är ju bättre för företaget.

Sedan språkade vi om Jordanien, om våndorna att bo på hotell, jag berättade om att en vän gör det på små orter. Eller gjorde, under den tiden hon arbetade för Friends. Vi fortsatte med att utbyta lite saker om livet och så. Inte kärleken och döden. Det hinner man inte på en lunch. Tror jag.

Hon är numera inte framför kameran. Utan utbildar tv-producenter och en del andra. Vi talade om min mamma, sedan efter ett tag lyfte hon med orden "Tack för trevligt sällskap".

Jag kan bara säga detsamma. Innerligt tack, Stina.

Jäktmänniska

så sa mamma om de personer som liksom alltid är på väg, alltid ska någonstans, inte stannar kvar. Där de är. Andligt, fysiskt och mentalt. De är rusande åstad. Bort dit. Där borta -->

Märkligt. Jag finner mig göra tvärtom, idag var det underbart. Lärde mig att det finns ett språk som heter urdu. Måste googla på det. Träffade en man som läste en arabisk bok, frågade vad det var för en bok.
"Den handlar om hur vi bemöter människor vi möter"

Jag stannade (sic!) i tanken, fysiskt och noterade stillsamt att kvinnan bredvid mannen som läste en arabisk - trodde hon - bok log. Mannen, vars namn jag inte efterfrågade, vände boken mot mig. På ena sidan fanns arabiska, på den andra urdu. "My language" sa mannen, eftersom vi språkade på engelska.

Jag har aldrig sett urdu. Nu har jag sett urdu. Det kittlade, "we are speaking urdu in Pakistan" sa han. Se där, tänkte jag, och sa det säkert också "look there..."...nä...det sa jag nog inte.

Han, mannen, var så långt från en jäktmänniska man kan vara, och plötsligt insåg jag varför jag bröt morgonmönstret. T-banan kan få en på avvägar, och då upplever man alltid alltid ett äventyr. Om man tar sig tid att låta sig uppleva det.

Långsamt ja, tankar i en snabb och lite flyktig värld

Det är väl så, vi dansar en stund här på jorden. Som Cornelis sa'.

Och vilken dans sedan, det mesta är ju faktiskt helt fantasiskt, har till och med börjat gilla höstfärgerna. De är liksom, de är liksom livliga på något vis. Den stolta vår de svaga kallar höst. Alltså, det är ju vår snart. Igen.

Efter vintern. Och så.

Men jag ska inte fördjupa mig, har sagt länge att månaders namn och årstidersväxlingar samt dagarnas namn ska inte påverka min sinnesfrid. Det gör de inte heller.

Så...fridens liljor.

Livet sägs ju gå vidare.

På något sätt gör det också det. Men det "tar emot" som någon sade. Ju äldre man blir och ju mer man vet desto mer verkar det - understundom - ta emot. Det tar emot att höra på korkade replikskiften på bussar, tåg och fiket. Det tar emot att behöva arbeta...ja, ibland faktiskt. Men det finns de som inte har något arbete. Så man ska vara glad.
Inte för det lilla.
Utan för det stora.

Att leva. Minns ni filmen som jag skrev om. Minns inte om det var på denna mer långsamt uppdaterade blogg eller den andra. "Jag har inte tid att gå omkring och hata någon". Sade en kines där som hade fått cancer. Klokt.

Men när det är mycket död omkring en är det lurigt att hitta livet. I alla fall för mig. Som faktiskt älskar det mer än något annat. Jag vill vara med länge. Jag vill se hur det går. Jag vill möte mer människor. Det ger så mycket mer.

Att mötas.

Lasse Eriksson dansar inte mer

Fick reda på idag vid fikat att Lasse Eriksson - komikern och tänkaren inte finns längre här på jorden.

Gillade honom mycket, har tyvärr inte träffat honom, och jag gillar honom skarpt då inte för att vi bär samma förnamn. Utan för att han förmedlade en älskvärd och eftersträvansvärd långsamhet, en eftertänksamhet och klokskap som är alltmer sällsynt här. Nere på jorden.

På hemsidan presenterar han sig själv som "Artist, ståuppare, författare, föreläsare med idéhistoriskt intresse.". Man skulle alltså ha lyssnar på honom. Nu går det inte. Får ta och läsa hemsidan hanses.

Och se där. Vi delar en färdighet, minst... "Min allra första recension fick jag i Piteåtidningen efter att ha sjungit "Stjärna över Sion" med stor inlevelse vid julavslutningen i Piteå kyrka. Tidningen skrev "Efter stipendieutdelningen spelade den 10-årige skolgossen Lars Eriksson trumpet.".

Vila i frid.