Vidga vyerna och lufta själen

Det är så andante det kan bli.

Gjorde just detta i helgen i Helsingborg. Det blev en resa i minnets tecken, med tåg. Som då för sju åtta år sedan under en av de lyckligaste tiderna under min yrkesverksamhet. Vad jag gjorde låter vi vara osagt. Det är fortfarande lite hemligt.

Spännande va...

Och det var ju just det. Och himlastormande roligt.

Helsingborg var sig likt. Hamnen var där.

Havet.

Det brusande obevekliga havet. Som ger sådan ro oavsett om det piskar i vattnet eller solen sänker sig röd i detsamma. Det finns ett lugn, ett innerligt lugn i denna så mastodontiska vattenmassa. Som ju sträcker sig runt hela jorden.

Hela jorden. Hela havet.

Det stormade inte där. Inte i helgen. Det gav ro.

Vid hemkomsten stannade jag till vid stenen. När jag inte orkade skriva något efter det som hände vid stenen.

Vi sökte inte varandra, vi fann varandra

På livets stig där sniglarna också vandrar. Långsamt släpandes men de tar sig framåt.
Hälsar på de mötande.

Vid skiljevägen skakar blomman när den på kistan läggs ner.

Kan bara citera Gibran... mäktar inte mer.

Ty vad är att dö annat än att stå naken i vinden och smälta in i solen?

Och vad är väl att upphöra att andas annat än att frigöra andedräkten från dess rolösa vågrörelse och låta den stiga uppåt och vidgas och söka Gud, fri från alla hinder?

Endast då ni dricker ur tystnadens flod, ska ni verk­ligen sjunga.

Och då ni nått bergets topp, ska ni börja bestig­ningen.

Och då jorden kräver era lemmar ska ni, i sanning, dansa.