Jäktmänniska

så sa mamma om de personer som liksom alltid är på väg, alltid ska någonstans, inte stannar kvar. Där de är. Andligt, fysiskt och mentalt. De är rusande åstad. Bort dit. Där borta -->

Märkligt. Jag finner mig göra tvärtom, idag var det underbart. Lärde mig att det finns ett språk som heter urdu. Måste googla på det. Träffade en man som läste en arabisk bok, frågade vad det var för en bok.
"Den handlar om hur vi bemöter människor vi möter"

Jag stannade (sic!) i tanken, fysiskt och noterade stillsamt att kvinnan bredvid mannen som läste en arabisk - trodde hon - bok log. Mannen, vars namn jag inte efterfrågade, vände boken mot mig. På ena sidan fanns arabiska, på den andra urdu. "My language" sa mannen, eftersom vi språkade på engelska.

Jag har aldrig sett urdu. Nu har jag sett urdu. Det kittlade, "we are speaking urdu in Pakistan" sa han. Se där, tänkte jag, och sa det säkert också "look there..."...nä...det sa jag nog inte.

Han, mannen, var så långt från en jäktmänniska man kan vara, och plötsligt insåg jag varför jag bröt morgonmönstret. T-banan kan få en på avvägar, och då upplever man alltid alltid ett äventyr. Om man tar sig tid att låta sig uppleva det.

Långsamt ja, tankar i en snabb och lite flyktig värld

Det är väl så, vi dansar en stund här på jorden. Som Cornelis sa'.

Och vilken dans sedan, det mesta är ju faktiskt helt fantasiskt, har till och med börjat gilla höstfärgerna. De är liksom, de är liksom livliga på något vis. Den stolta vår de svaga kallar höst. Alltså, det är ju vår snart. Igen.

Efter vintern. Och så.

Men jag ska inte fördjupa mig, har sagt länge att månaders namn och årstidersväxlingar samt dagarnas namn ska inte påverka min sinnesfrid. Det gör de inte heller.

Så...fridens liljor.

Livet sägs ju gå vidare.

På något sätt gör det också det. Men det "tar emot" som någon sade. Ju äldre man blir och ju mer man vet desto mer verkar det - understundom - ta emot. Det tar emot att höra på korkade replikskiften på bussar, tåg och fiket. Det tar emot att behöva arbeta...ja, ibland faktiskt. Men det finns de som inte har något arbete. Så man ska vara glad.
Inte för det lilla.
Utan för det stora.

Att leva. Minns ni filmen som jag skrev om. Minns inte om det var på denna mer långsamt uppdaterade blogg eller den andra. "Jag har inte tid att gå omkring och hata någon". Sade en kines där som hade fått cancer. Klokt.

Men när det är mycket död omkring en är det lurigt att hitta livet. I alla fall för mig. Som faktiskt älskar det mer än något annat. Jag vill vara med länge. Jag vill se hur det går. Jag vill möte mer människor. Det ger så mycket mer.

Att mötas.

Lasse Eriksson dansar inte mer

Fick reda på idag vid fikat att Lasse Eriksson - komikern och tänkaren inte finns längre här på jorden.

Gillade honom mycket, har tyvärr inte träffat honom, och jag gillar honom skarpt då inte för att vi bär samma förnamn. Utan för att han förmedlade en älskvärd och eftersträvansvärd långsamhet, en eftertänksamhet och klokskap som är alltmer sällsynt här. Nere på jorden.

På hemsidan presenterar han sig själv som "Artist, ståuppare, författare, föreläsare med idéhistoriskt intresse.". Man skulle alltså ha lyssnar på honom. Nu går det inte. Får ta och läsa hemsidan hanses.

Och se där. Vi delar en färdighet, minst... "Min allra första recension fick jag i Piteåtidningen efter att ha sjungit "Stjärna över Sion" med stor inlevelse vid julavslutningen i Piteå kyrka. Tidningen skrev "Efter stipendieutdelningen spelade den 10-årige skolgossen Lars Eriksson trumpet.".

Vila i frid.

Att vända på steken

Bröderna slog till igen. De vände på steken. Underbara samtal på Brödernas kök. Vi talar ofta om tid och att leva.

Idag myntade J uttrycket du har all värld i tiden.

Underbart bra.

Javisst, klart man ska kunna basala räknesätt...

Att gå så längt att man är uträknad ifall man inte kan elementa i matematiken vete tusan. Men rubriksättare är ju...rubriksättare. Med makt skulle jag vilja påstå.

Visst de ska ju få oss att läsa artikeln, ibland är det som om rubriken blir det vi minns. Bara den, i denna snabba värld av ett informationsflöde där plus ochngånger inte räcker till, man får ta till logaritmiken. Eller exponentiella funderingar för att beskriva flödet. Bombardemang har någon sagt. Vi drunknar "> i information säger en annan.

Det är då det viktiga kommer in, sorteringen av all dynga - ja faktiskt mest dygnsdynga - vi ser. Hör kommer rubrikens makt in. Vi minns det som skymtar förbi, till slut blir det en sanning, sanningen.

Öurigt då om man inbillar sig att det inte finns tid att läsa och begrunda. Ta dig den tiden, läs med pennan i handen och hjärnan på. Din hjärna rymmer erfarenheter av det du just läser. Reflektera, fundera, tetsa och granska. Ligger det något i artikeln. Som just den om uträkning.

Tja, lite. Men jag har en god vän som varit ordförande i uppfinnarföreningen, dyslektiker. En annan som måste dirigera med hjälp av trianglar ( om det är tretakt, annars rektangel) i stället för gängse taktvisning. Hon är disputerad matematiker.

Tror inte ett ögonblick på att man är uträknad omkörd eller bortsprungen om man inte kan fundamenta i matte.för då kan man något annat. Sätta rubriker kanske...

Se där..."Från folkhemmet till Billy"

Per-Albin Hansson instiftade folkhemmet och Ingvar Kamprad möblerade det

Det handlar om att exportera inte bara en vara utan ett sätt att leva, ett sätt att vara. Så på det viset exporteras inte bara substantivet utan även verbet.

Verbexport kontra substantivexport kunde man säga alltså.

McDonalds har inte bara exporterat ett verb, de har exporterat hela amerikanska kulturen, med kör-in-ställen och hela millevitten. Det är en bedrift i sig, jag undrar om någon av internetbolagen kommer att exportera så mycket som McDonalds, och för den delen Burger King. Fast de senare lever lite på de tidigares framgångar.

IKEA är på god väg att exportera folkhemmet, eller på vilket sätt man skall inreda folkhemmet. De är också på väg att exportera svenskheten, på varje IKEA-butik i andra länder finns Kalles Kaviar och knäckebröd att köpa. Till gagn för utvandrade svenskar får man förmoda. Men vem vet.

Kanske vi snart ser en drös taiwaneser, fransmän och italienare äta sill, dricka snaps och äta knäckebröd på speciella knäckerior. Eller snapserior.