Dialog - måste väl ända vara början på något bra?

”Aldrig mer”, skriver Effat Mirsafdari, i en debattartikel i Corren härom veckan, den handlar om ifall ambassadörer ska vara närvarande då presidenter svärs in, i detta fall Irans.

Jag frågar mig om den svenske ambassadörens chef, Carl Bildt, kommit med synpunkter, eller om vår ambassadör var närvarande på eget initiativ. Om det vet vi inget, och ska inte veta. Sådan är diplomatins kärna.

Att inte närvara trots att man hyser avvikande åsikter i olika sammanhang betyder att man på ett sätt rättfärdigar företeelsen. Att inte delta, bäddar för att en och endast en åsikt dryftas. En lika farlig som härskande gruppblindhet inträder lätt om en gruppering får stå oemotsagd. Fenomenet återfinns bland våra kraftbolagsdirektörer, kommunpolitiker och fanatiska falanger för att ta några exempel i högen.

Så ”Aldrig mer” år 1945 betyder, för mig, att delta och vara närvarande. Det ska sägas emot, varsamt och ibland med diplomatiska formuleringar, när åsikter dryftas som inte vilar på en humanistisk grund. Exempelvis när despotiska presidenter svärs in eller när direktörer visar sitt giriga tryne samt när invandrarfientliga krafter i vårt land torgför sina åsikter.

En iransk vän påpekade att Iran är en diktatur med grymma förtecken, de brott som begåtts är oförlåtliga. Om diktatorn kommer utanför Irans gränser, fortsatte vännen, kommer han att fängslas. En annan iransk vän framkastade tanken att det inte spelar roll om den svenske ambassadören är där eller inte; de unga i Iran börjar sakta och stillsamt göra en välkommen revolt.

Samme vän sade att Barak Obama vill, med sitt uttalande, öppna för dialog. Det är början till något bra.

Sverige tog sitt ansvar, anser jag, i de globala ansträngningarna att få igång en dialog länderna emellan.

Så där...nu är vi tillbaka

Men inte i selen, det vägrar jag. Jag tar det varligt och lugnt. Tog två extra dagar ledigt. Det är bäst så. Man ska inte hasta. Då blir det hafsigt det som eventuellt blir gjort.

Det finns oaser här i stan, de ska man vara rädda om. De är lite utspridda, så man får leta lite. Din oas, min vän, kanske inte är där min är. Så leta. Du hittar den, vad det lider.

Jag har flera oaser i staden, en ser jag fram emot att återse nästa vecka, jag kommer att stanna länge länge för att utröna hur sommaren varit. Vad som hänt i bröderns liv under sommaren. Det blir många espresso där på måndag. Eller till och med på fredag inser jag, när jag börjar arbeta igen.

En oas ska man vara länge vid. Och samla krafter inför dagens slit, och kvällens möda.

Arbeta igen. Vad underlig det låter. Har inte gjort annat tycker jag under sommaren, alltså inte lönearbetat men arbetat på diverse saker. Företeelser i vår värld, tänkt lite, suttit på ett fik i Provence. Det ni. Det går inte av för hackor det. Men det är samma lunk där som på fiket i Mjärdevi.

Min nyöppnade oas på väg till jobbet. På väg till jobbet. Så underligt det låter. När man tänker efter. Minns en riktig oas i Jerash, ett ökengig med en kör en gång. I landet där månen är sned. Den liksom ligger ner.

Lite lojt, avvaktande. Som om den sa, vänta lite. Ta det varligt. Så går tiden inte så fort.

Vilken tid förresten? Det är ju ett mänskligt påfund. Det, och mycket mer, lärde jag mig i Jordanien under en turné.

Har träffat en man som är hutu

Det var i Wien. Glömmer det inte, vi satt på samma ställe, han tog en öl och jag en cappuchino. Kyrkan mitt emot höll på att renoveras. Byggnadsställningarna omgärdade kyrkobyggnaden. Nå, tänkte jag, det ska ju underhållas. Byggnaderna.

Ett handskrivet blad kom fram, i en pappersbaserad kalender. Bourgognefärgad kalender. Det står ProPlan på den. Sådana görs inte mer. Nu är det Outlook som gäller. Eller annan kalender. Som man har som favorit. Inga papper att bläddra i.

På papperet står det Ayishbije Gaspard och det står också UNIDO PROGRAM med spretigt textade bokstäver. Alla versaler.

Han bodde i Kigali. Var har jag hört det förut. Jag tänkte, undrar om han lever.

Brödernas kök

Tre bröder, en är skomakare. Jag brukar förresten lämna mina skor där, han har sitt skomakeri mitt emot Fogenstads, salig i åminnelse, i Linköping. En bra skomakare, jag minns en gång för många år sedan att vid en skoinlämning satt sonen där. En man i vardande, 12-13 år kanske.

Träffade samme yngling häromdagen, insåg jag när jag såg dragen. Och fick tänka.

Men nu kan jag inte skriva mer för batteriet är slut. Så tokigt. Får återkomma.

Olika kulturer - det är svårt det

Eller?

Skulle inte tro det, man får vara vaksam på små signaler. Små ändringar i läget, i sinnesstämningen hos de man möter. Vaken på ett inre sätt liksom. Genom sig själv känner man andra.

Visst, det finns kulturella skillnader som manifesteras i klädsel, religiösa riter, matriter (teriten i österlandet exempelvis) och andra riter. Alla i ett land är präglade på ett eller annat sätt av landets historia.

USAs historia är kort, de beter sig och är som tonåringar. När man tänker efter. Då får man ju tänka efter. Sverige liknar inte längre ens en ankdamm, det verkar vara små yngel som nafsar åt sig av vad dammen har att erbjuda. Några simmar omkring och övervakar, på ett sätt som inte försiggår ens i - såvitt vi vet - tonårsdammen USA.

Österlandets historia är mycket lång, när vi lekte dadda hink och spade skrev de tecken i sanden, eller gjorde kaligrafi. Visst, det finns dårskap i exempelvis Kina, men mycket klokskap. Veckans Affärers specialnummer om Kina är tänktvärt. Precis som Fredrik Härens föredrag förra året, det senare finns att beskåda på youtube så klart.

Hela Världens Värden

Det finns skolor i Linköping där hela världen samlats, deras avslutningar kommer jag att sakna eftersom barnen, eller tonåringarna snarare, gått ut den skolan.

Kommer att sakna scenen, med Hela Världens Värden samlade. Kinesiskt ursprung, arabiska, svenska, engelska, spanska, en och annan afrikan. Kanske till och med någon från det nya landet i väster, USA. Ingen eskimå har jag sett, men man kan inte få allt.

Hela Världens Värden är samlade, på scenen, förhoppningsfulla nior, nervösa treor.

Sedan kommer avslutningen: Ettorna ger varje nia, varje nia, en ros.

De står på led, rosorna står i en hink på scenen.

Underbart, det gnistrar i åttaåringarnas ansikten. En del av niorna "Ser" dem inte. De är ju så små. Alla har vi ju varit det, men är man nia står man på tröskelen till vuxenvärlden. Och man vill nog inte riktigt gå över den.

De vet däremot, att de en gång stod där. De kanske minns känslan, men inte nu, nu ska de Vidare, Välja, Våga och Vinna.

De stod där en gång med en ros, som skulle delas ut till "De där stora". De som nu står rustade
att nyttja Hela Världens Värden.

Twingle Twingle little star - how I wonder

Twingly, som de heter egentligen har funnits ett tag, men var? På nätet så klart, men var fysiskt. Hongkong? Indien? Nix, här i staden upptäckte jag idag. Roligt att se skylten, men vad gör de?

Veckans Affärer skrev för någon vecka sedan om den intressanta idén, i stort sett samtidigt som jag snubblade på deras lilla men fullt synliga reklamskylt nere på ett av Linköpings torg.

Twingly knyter samman blogosfären med media, DN använder den och det finns flera tidningar som nyttjar denna nätsociala möjlighet. Båda parter tjänar på det: Jag länkar till dig så länkar du till mig. Ryggar klias reciprokt. Denna till synes enkla ursprungsidé utvecklar sin kliarskara och kliar vidare mot mer lukrativa marker. Så klart. Det ska man göra. Det är bra.

Lindex inleder försöket genom att låta sig bloggas om, på ett slags - men ändå inte misstänker jag - kontrollerat sätt. Det okontrollerade ligger i att låta såväl produkter som företag kommenteras av hela den lindexintresserade världen med sina värdeomdömen om just Lindex produkter. Även de som kanske tycker att Lindex tycker är bajs kommer skriva om Lindex och reciproklänka, eller twingla som det kommer att heta snart. Snart kan vara om en timme, eller fyra veckor. Att googla som verb betraktat tog ett tag, innan det satte sig.

Twingle engine - tvåtaktsmotor, som utför förbränningsmotorns fyra faser i endast två takter, där fyrtaktsmotorn behöver fyra takter. Under endast ett varv fixas frammatningen av en axel. Internetaxeln. Twingle-motorn har två kolvar inuti en cylinder, om jag förstår teckningen rätt. Puch - en gammal goding till moped - nyttjade tekniken under sina tidiga år, den övergavs någonstans 1970 på grund av komplexitetsgraden vid tillverkningen. Ersättaren använde en kolv inuti cylindern. Enkelt och lätt.

Men inte på nätet. Där, snart 40 år senare efter den mekaniska dödsrycket återuppstår de två kolvar - de två siterna - inuti internetcylindern (säg det efter fyra glas vin :-).

Undrar om inte namnet kommer därifrån? Jag vet inte. Men kul att fundera.

Fungerar twingly? Jajjemen. Varför vill jag inte helt och fullt berätta men genom att nyttja twingly rent privat fann jag till min stora förvåning att just den twinglade bloggen hamnade på de tre högsta platserna på Google.
I en sökning med totalt 160 000 träffar i sin träffbild...och bloggen startades under förra veckan.

Från noll visibilitet på Google (i stort sett internet idag när det gäller sökning, altavista var ju dock i princip först) till de första tre platserna bland 160 000 aspiranter. Det ni!
[Tittade nyss igen, nu är de fyra första belagda, träffbilden har nu 194 000 träffar]

Ett enda ryggkliande lyfte bloggen till de tre översta platserna. Och det utan att betala en enda krona till sökalgoritmkonsulterna. SLUTA LETA - som ett annat företag i Linköping hette under början av 80-talet.

Gå till Twingly.