P2 på morgonen

Det är bra det. Lugn och fin musik - oftast, ibland är det lite mycket pompa och ståt men men - och ibland långa konserter. Underbart.

Att lyssna till, då och då stannar jag kvar i bilen för att lyssna klart på någon av de alster som spelas.

Skottlossning nära hotellet dit jag snart ska bege mig.

Ja. Skottlossning. Liksom på Östermalm. Så får man väl inte göra heller. Hur skulle det se ut.

Ska bege mig snart till hotellet. Det ligger på samma gata där skottlossningen var, kanske det nu är enklare att hitta parkering. Vad vet jag.

Flashback var väldigt oinformerade vilket är lite intressant i sig...de kanske inte befolkar Östermalm kan man tänka.

I helgen sker utrensning. Av saker och ting. Jag är inte med, jag känner ett inre motstånd som påminner om när sonen flyttade första gången.

Han skulle bära ut alla sina saker, jag flydde till landet. Ville inte vara där och titta. Feg som jag är. Flydde till landet.

Landet dit pappa flydde sedan sjuttiotalet ska säljas om några helger, annonsen har legat ute en vecka i morgon fredag.

Det känns bra.

På sitt sätt. En epok går inte i graven liksom utan läggs till handlingarna.

Spottan på random

Man undrar. Hur mycket random det är.

Visa med trumpet kommer - en underbar visa, som Nils Lindberg skrivit - exakt när den behövs liksom. Lugn. Vaggande.

Som sagt. Sedan kommer de rad på rad. Visorna. Som liksom griper in och griper tag. Det där med random är det så random egentligen. Jag vet inte.

En man som heter Ove - började jag läsa igår. Den är underbart bra. Eller verkar, läst första kapitlet. Det är underbart!

Spegel spegel på väggen där...

Något av det bästa jag läst. Som sagt...
Bengt Göransson skriver angående kultur alldeles underbart.

Många bra tankar och påpekanden för höga vedbodörrar.

"Det gäller också att hålla emot tanken att "allt går så fort numera". Vi får inte låta det flimrande bruset ta ifrån oss tiden och förmågan att tänka och reflektera. Beslut fattade på reflex är farliga. Innan man säger ja och nej ska invändningar luftas, följder begrundas. Kultur odlar den förmågan."

Som sagt. Och det slår mig att detta inlägg borde skrivits på en annan blogg...:-) Men men...man kan skriva den på båda. Så det så. Nu skrev jag detta där det borde varit.

Eller kanske inte? Det passar bra att reflektera även här.

Så hände det.

Oklarhet i kommunikation. Trubbigt medium.

Missförstånd. Misssämja, som stavas med två s kanske. Vad vet jag.

Människor man gillar tar illa vid sig av en förflugen kommentar. Då får man mota sina tankar vid grinden. Och stanna upp och tänka efte samt bara bara betrakta. Ett tag. Betrakta skeendet som det är.

Kommer fundera mycket och länge över uttrycket konsten ligger i betraktarens ögon. Mottagandet av texter, kommentarer och statusuppdateringar i Facebook ligger i betraktarens ögon och öron. Mest ögon. Det är ju skriven text vi talar om.

Att markera utsagor med "generellt" kommentarer och "specifika" ska jag bli mycket bättre på.

Tills dess tar jag en fejjan-paus i två veckor. Nyttjar endast Gilla-knappar. Så ni vet. Men här läser nog ingen.

Lika bra det.

Det finns fler Uno-historier...

Mötte Uno Sandén en gång utanför Sangria, står just och funderar på om den hetat så hela tiden förresten. Men jag minns inte. Vännen Sam arbetar där nu. Det är gott.
Vännen Jens också.

Uno mötte jag där utanför, långt innan det fanns en uteservering där. Vi språkade lite och jag frågade "vad gör du nu?"...

Han var tyst ett tag plirade med ögonen och sa "jag studerar pauserna och fraser i musiken".

Okey...sa jag, berätta!

Jo, fortsatte Uno. Om man sjunger "tadiii .. . . . . . . . ........... . .. . . . tidi"....då är det två fraser. Men hur lång ska den pausen för att det ska uppfattas som - och vara kanske då? - en fras?

Sjunger man "tadiii.. . .tidi" då är det ju liksom en fras.

Aha tänkte jag.

Pauserna. Liksom...de har betydelse. För helheten. Och frasen.

Lugn och fin

Andanteman, så är han - talar alltid om de döda i presens det är en last jag har - min pappa.

I min familj, och även andras har jag noterat, sa vi just pappa, inte far. Har ibland kontemplerat över varför. Särskilt viktigt är det ju inte. Faktiskt. Det kan vara en markör av social karaktär. Eller av annan karaktär. Eller så är det bara, som en god kär vän säger olika det där.

Mötte goda vännen MO i veckan, som numera är MN. Hennes pappa var nog lik min pappa, träffade honom aldrig, men det känns på något vis. Att de hade ett lugn. Nu vet jag inte vad stoiskt lugn är - det kanske är negativt - och googleorken tryter. Får ta reda på det sedan.

Googleorken är ett gissel, de flesta googlar i tid och otid. Det verkar som om kunskapen ska ligga externt och inte internaliseras alls. Borde vara ett aber, eller en möjlighet. Eller båda. Men ALLT kan ju inte ligga utanför hjärnan. Väl?

Eller hjärtat.

Sjöng igår, i Domkyrkan i Linköping. Det gick bra. Pappa, i veckan så ringde du till mig mitt i natten, tänkte ja ja, okey då. Svarar väl då. Men hann inte. Du har ju varit död i flera år. Typ.

Det visade sig vara mamma, 92 år, kom åt knappen. På den mobiltelefon som övertagits från maken. Jag har ännu inte raderat numret som går till den telefonen. Det där med presens kanske inte är så dumt i alla fall.

När man tänker efter. Men då får man ju tänka efter.