När en vän går bort som man träffat i stil med en gång om året ger avtryck...

Det har hänt två gånger förut. Först med Ecke sedan med Sven. Den senare skrev en nekrolog i Sydsvenskan - tror jag det var - om just Ecke. Fantastiskt formulerad.

Nu har Lars Ödkvist lämnat jordelivet hans finurliga framfart på jorden sker nu annorstädes. Men som man minns honom. Åkte till ett ekumen-möte för längesedan med honom. Han berättade om hus och människor i desamma som vi passerade på vår väg till, kan ha varit Göteborg, minns inte. Det visade sig - så klart - att allt var påhittat! Möjligen blandat med uns av sanningar. Det får jag aldrig veta.

Sjunger på Lars begravning. Det blir lurigt. Men vi är många sångare som kommer att sjunga misstänker jag. Så man stödjer sig på varandra.

Du är saknad Lars, senaste gången - som blev den sista - jag mötte dig var på Linköpings Studensångares 50-års jubileum. Minns det mycket väl. Sonen var med och ledsagade dig. Men. Det fanns en sak i din framtoning som lyste igenom även då: finurligheten.

Vila i frid.

Själar tar aldrig farväl.

Min dagliga lyssning - eller veckovisa lyssning i alla fall

 Det finns viss musik jag har svårt att värja mig emot. Skrivit förut om Per-Erik Hallin  och hans Vilken värld det ska bli. Men det finns fler. Listan utökas ideligen. Efter Carmen - på scenen - för 5-6 år sedan är denna en klar favorit. Parle-moi de ma mere fantastisk är den.

Nu har sonen bidragit med en låt, kanske två. Det är: Roads med Chris Mann.

There are roads
In this life that we all travel
There are scars and there are battles
Where we roam when we are lost
Oh, wherever we may go
They will always lead you home

 

Fint är det. Det är ju det.

 

Vad finns mer tro som kommit in på listan...King's Singers men den har funnits där länge. Helst då videon där David Hurley sjunger countertenor. Hade glädjen att lyssna på uppställningen som var 2004-2009 i Helsingborg. Underbart bra. Av en slump...

 

Lo, thou, my love, art fair;
Myself have made thee so:
Yea, thou art fair indeed,
Wherefore thou shalt not need
In beauty to despair;
For I accept thee so,
For fair.

skönheten ger en känsla av mening

Sa Vera Rubin om galaxerna och beslutade sig för att studera just galaxer i sitt yrkesliv.

Jag själv har hela tiden varit fascinerad av skönheten. Inte skönhet. Utan just skönheten. I musiken. I orden. I dikten. I människorna. I tavlorna. Och skulpturerna.

 

Skönhet finns där. Hela tiden. Hos en människa i en linje. Flera linjer faktiskt. På den mänskliga kroppen.

 

I naturen. I dikten också. Är där ingen linje så är inte dikten bra inbillar jag mig.

Andante betyder gående...men det är inte begåtts på den här bloggen på länge

Så det är dags igen.

Åkte buss häromdagen i Linköping. Med på bussen var en pappa och en son i 6-7 årsåldern och de kommunicerade på engelska. De hade inga mobiler uppe alltså utan de talade med varandra. Bara en sådan sak....:-)

Pappan frågade sonen "what's 24 divided by 2?". Det tog ett tag innan sonen svarade 12. Denna gemensamma aktivitet pågick alla de hållplatser jag var med på bussen. När jag gick sade jag lycka till till sonen. Till pappan sa jag att jag undrade lite hur han gjorde, men lade till efter ett tag att det spelar faktiskt ingen roll så länge det blir rätt. Och rätt blev det.

I vanliga fall talar inte föräldrar med sina barn på bussen - bussen ja, detta nya fortskattningsmedel jag nu nyttjar alltid, alltid när jag kan. Det är trevligt det är bra och man spar på jorden.

Funderar på att sälja bilen, det blir nog nästa stora grej nu i mars.

Vidga vyerna och lufta själen

Det är så andante det kan bli.

Gjorde just detta i helgen i Helsingborg. Det blev en resa i minnets tecken, med tåg. Som då för sju åtta år sedan under en av de lyckligaste tiderna under min yrkesverksamhet. Vad jag gjorde låter vi vara osagt. Det är fortfarande lite hemligt.

Spännande va...

Och det var ju just det. Och himlastormande roligt.

Helsingborg var sig likt. Hamnen var där.

Havet.

Det brusande obevekliga havet. Som ger sådan ro oavsett om det piskar i vattnet eller solen sänker sig röd i detsamma. Det finns ett lugn, ett innerligt lugn i denna så mastodontiska vattenmassa. Som ju sträcker sig runt hela jorden.

Hela jorden. Hela havet.

Det stormade inte där. Inte i helgen. Det gav ro.

Vid hemkomsten stannade jag till vid stenen. När jag inte orkade skriva något efter det som hände vid stenen.

Vi sökte inte varandra, vi fann varandra

På livets stig där sniglarna också vandrar. Långsamt släpandes men de tar sig framåt.
Hälsar på de mötande.

Vid skiljevägen skakar blomman när den på kistan läggs ner.

Kan bara citera Gibran... mäktar inte mer.

Ty vad är att dö annat än att stå naken i vinden och smälta in i solen?

Och vad är väl att upphöra att andas annat än att frigöra andedräkten från dess rolösa vågrörelse och låta den stiga uppåt och vidgas och söka Gud, fri från alla hinder?

Endast då ni dricker ur tystnadens flod, ska ni verk­ligen sjunga.

Och då ni nått bergets topp, ska ni börja bestig­ningen.

Och då jorden kräver era lemmar ska ni, i sanning, dansa.

Rudolf Steiner och hans sinne för sinnen...

Berörings sinnet - känsel, livssinnet - vitalsinnet, egenrörelsesinnet - muskelsinnet, jämviktssinnet - balanssinnet

Luktsinnet, smaksinnet, synsinnet , värmesinnet

Hörseln - tonsinnet, språksinnet - ordsinnet, tankesinnet - begrepssinnet , jagsinnet

Intressant. Måste kolla mer på dessa antroposofiska sinnen.

Rut och Rot

På Rut- och Rotavdragets avskaffande verkar inte finnas någon bot.
Att inte nuvarande regeringen inser att det finns ett hot:
att vi vanliga väljare börjar rösta blankt så de får veta hut,
De politiker som har som agenda att ta bort Rut.

Man kanske ska börja fira midvinterblot
för att få tillbaka vårt Rot.
Men då tar vår demokrati slut,
och vi får heller inget förnyat Rut.

P2 på morgonen

Det är bra det. Lugn och fin musik - oftast, ibland är det lite mycket pompa och ståt men men - och ibland långa konserter. Underbart.

Att lyssna till, då och då stannar jag kvar i bilen för att lyssna klart på någon av de alster som spelas.

Skottlossning nära hotellet dit jag snart ska bege mig.

Ja. Skottlossning. Liksom på Östermalm. Så får man väl inte göra heller. Hur skulle det se ut.

Ska bege mig snart till hotellet. Det ligger på samma gata där skottlossningen var, kanske det nu är enklare att hitta parkering. Vad vet jag.

Flashback var väldigt oinformerade vilket är lite intressant i sig...de kanske inte befolkar Östermalm kan man tänka.

I helgen sker utrensning. Av saker och ting. Jag är inte med, jag känner ett inre motstånd som påminner om när sonen flyttade första gången.

Han skulle bära ut alla sina saker, jag flydde till landet. Ville inte vara där och titta. Feg som jag är. Flydde till landet.

Landet dit pappa flydde sedan sjuttiotalet ska säljas om några helger, annonsen har legat ute en vecka i morgon fredag.

Det känns bra.

På sitt sätt. En epok går inte i graven liksom utan läggs till handlingarna.

Spottan på random

Man undrar. Hur mycket random det är.

Visa med trumpet kommer - en underbar visa, som Nils Lindberg skrivit - exakt när den behövs liksom. Lugn. Vaggande.

Som sagt. Sedan kommer de rad på rad. Visorna. Som liksom griper in och griper tag. Det där med random är det så random egentligen. Jag vet inte.

En man som heter Ove - började jag läsa igår. Den är underbart bra. Eller verkar, läst första kapitlet. Det är underbart!

Spegel spegel på väggen där...

Något av det bästa jag läst. Som sagt...
Bengt Göransson skriver angående kultur alldeles underbart.

Många bra tankar och påpekanden för höga vedbodörrar.

"Det gäller också att hålla emot tanken att "allt går så fort numera". Vi får inte låta det flimrande bruset ta ifrån oss tiden och förmågan att tänka och reflektera. Beslut fattade på reflex är farliga. Innan man säger ja och nej ska invändningar luftas, följder begrundas. Kultur odlar den förmågan."

Som sagt. Och det slår mig att detta inlägg borde skrivits på en annan blogg...:-) Men men...man kan skriva den på båda. Så det så. Nu skrev jag detta där det borde varit.

Eller kanske inte? Det passar bra att reflektera även här.

Så hände det.

Oklarhet i kommunikation. Trubbigt medium.

Missförstånd. Misssämja, som stavas med två s kanske. Vad vet jag.

Människor man gillar tar illa vid sig av en förflugen kommentar. Då får man mota sina tankar vid grinden. Och stanna upp och tänka efte samt bara bara betrakta. Ett tag. Betrakta skeendet som det är.

Kommer fundera mycket och länge över uttrycket konsten ligger i betraktarens ögon. Mottagandet av texter, kommentarer och statusuppdateringar i Facebook ligger i betraktarens ögon och öron. Mest ögon. Det är ju skriven text vi talar om.

Att markera utsagor med "generellt" kommentarer och "specifika" ska jag bli mycket bättre på.

Tills dess tar jag en fejjan-paus i två veckor. Nyttjar endast Gilla-knappar. Så ni vet. Men här läser nog ingen.

Lika bra det.

Det finns fler Uno-historier...

Mötte Uno Sandén en gång utanför Sangria, står just och funderar på om den hetat så hela tiden förresten. Men jag minns inte. Vännen Sam arbetar där nu. Det är gott.
Vännen Jens också.

Uno mötte jag där utanför, långt innan det fanns en uteservering där. Vi språkade lite och jag frågade "vad gör du nu?"...

Han var tyst ett tag plirade med ögonen och sa "jag studerar pauserna och fraser i musiken".

Okey...sa jag, berätta!

Jo, fortsatte Uno. Om man sjunger "tadiii .. . . . . . . . ........... . .. . . . tidi"....då är det två fraser. Men hur lång ska den pausen för att det ska uppfattas som - och vara kanske då? - en fras?

Sjunger man "tadiii.. . .tidi" då är det ju liksom en fras.

Aha tänkte jag.

Pauserna. Liksom...de har betydelse. För helheten. Och frasen.

Lugn och fin

Andanteman, så är han - talar alltid om de döda i presens det är en last jag har - min pappa.

I min familj, och även andras har jag noterat, sa vi just pappa, inte far. Har ibland kontemplerat över varför. Särskilt viktigt är det ju inte. Faktiskt. Det kan vara en markör av social karaktär. Eller av annan karaktär. Eller så är det bara, som en god kär vän säger olika det där.

Mötte goda vännen MO i veckan, som numera är MN. Hennes pappa var nog lik min pappa, träffade honom aldrig, men det känns på något vis. Att de hade ett lugn. Nu vet jag inte vad stoiskt lugn är - det kanske är negativt - och googleorken tryter. Får ta reda på det sedan.

Googleorken är ett gissel, de flesta googlar i tid och otid. Det verkar som om kunskapen ska ligga externt och inte internaliseras alls. Borde vara ett aber, eller en möjlighet. Eller båda. Men ALLT kan ju inte ligga utanför hjärnan. Väl?

Eller hjärtat.

Sjöng igår, i Domkyrkan i Linköping. Det gick bra. Pappa, i veckan så ringde du till mig mitt i natten, tänkte ja ja, okey då. Svarar väl då. Men hann inte. Du har ju varit död i flera år. Typ.

Det visade sig vara mamma, 92 år, kom åt knappen. På den mobiltelefon som övertagits från maken. Jag har ännu inte raderat numret som går till den telefonen. Det där med presens kanske inte är så dumt i alla fall.

När man tänker efter. Men då får man ju tänka efter.

Andante - con moto

Andante heter bloggen, av en anledning. Idag är det dessutom med rörelse.

Tidigt i livet slog det mig att folk dör: jag spelade trumpet påfallande ofta på begravningar i rättvikstrakten, ett tillfälle att bli påmind om allas vår dödlighet. Detta var under sjuttiotalet. 1970 alltså. :-)

Hågkomsten av att vi faktiskt alla ska dö tornade också upp under de högmässor jag spelade på, minns inte ordagrant men det var något i stil med "...och så en påminnelse om vår dödlighet" sedan annonserades de som avlidit i församlingen. Ore församling var det frågan om, jag var alltid tyst och samlad vid denna delen av cermonin.

Döden drabbade även mig så till den grad att mormor Hilma slutade skaffa kattungar. Vilket låter futtigt i sammanhanget. Hon gjorde det den gången hon letade efter mig och undrade vart jag tagit vägen. Hon hittade mig bakom stallet hulkandes över den tredje kattungens grav. En häck som skymde framrusande kattungars framfart vid mormors hus gjorde att bilisterna inte hade en chans när de små liven hoppade ut, intet ont anande på vägen. Den tredje kattungen blev för mycket för mig, eller så var det så att de två första sörjde jag i hemlighet.

I P1-programmet "tankar för dagen" sa en person att vi ska sluta säga "Om jag/vi dör..." utan "När jag/vi dör..." det gör att döden blir mer närvarande. Det finns en klar poäng med det ändrade uttryckssättet. Men när dödsfallet är nära finner alla det svårt, för att inte säga omöjligt att acceptera det faktum att personen inte finns mer.

Att äta lunch med ett proffs

Det hade jag inte väntat mig, men det var fullt på lunchstället. Så jag tog min plats längst in, ensam på ett fyra-bord. Lade jackan där, och lite papper. När jag kommer tillbaka efter att ha fått dagens lunch från det underbara hot wok-stället på Karlavägen sitter en person där.

"Är du ensam, kan vi samsas?" blev inledningen, lite trött sagt, sådär blodsockertrött sagt. Precis i samma läge som jag var i, faktiskt. Jag åt lite sent den här dagen, idag var det förresten, vid pass kvart över tolv. Svarade så klart "Ja, det är klart".

Sedan uppstod ett litet bekymmer, ett litet, skulle jag rakryggat sätta mig mitt emot denna min nyligen funna lunchkompanjon? Det var, och är, en kvinna och det är lite lite påträngande att sitta mitt emot en ensam kvinna så där oförhappandes. Men jag tog mod till mig, och slog mig ner framför henne under det att hon hämtade soya till riset.

Vi mumsar lite på varsitt håll och när blodsockret i alla fall var vid vaderna, på mig, säger jag "Och julen den var bra?". "Jo, tack, fridsam" svarade hon.

Jag var tyst. Jo, jag kan det! Så det så! :-)

"Vi firade jul den 16/12, så sedan när det var - så att säga - jul var det fridsamt".

Jag svarade lite osammanhängande något om att en del företag i Linköping där jag bor faktiskt hade julfesten i januari. Det låter klokt, sa jag. Ja, sa hon, det är ju bättre för företaget.

Sedan språkade vi om Jordanien, om våndorna att bo på hotell, jag berättade om att en vän gör det på små orter. Eller gjorde, under den tiden hon arbetade för Friends. Vi fortsatte med att utbyta lite saker om livet och så. Inte kärleken och döden. Det hinner man inte på en lunch. Tror jag.

Hon är numera inte framför kameran. Utan utbildar tv-producenter och en del andra. Vi talade om min mamma, sedan efter ett tag lyfte hon med orden "Tack för trevligt sällskap".

Jag kan bara säga detsamma. Innerligt tack, Stina.

Jäktmänniska

så sa mamma om de personer som liksom alltid är på väg, alltid ska någonstans, inte stannar kvar. Där de är. Andligt, fysiskt och mentalt. De är rusande åstad. Bort dit. Där borta -->

Märkligt. Jag finner mig göra tvärtom, idag var det underbart. Lärde mig att det finns ett språk som heter urdu. Måste googla på det. Träffade en man som läste en arabisk bok, frågade vad det var för en bok.
"Den handlar om hur vi bemöter människor vi möter"

Jag stannade (sic!) i tanken, fysiskt och noterade stillsamt att kvinnan bredvid mannen som läste en arabisk - trodde hon - bok log. Mannen, vars namn jag inte efterfrågade, vände boken mot mig. På ena sidan fanns arabiska, på den andra urdu. "My language" sa mannen, eftersom vi språkade på engelska.

Jag har aldrig sett urdu. Nu har jag sett urdu. Det kittlade, "we are speaking urdu in Pakistan" sa han. Se där, tänkte jag, och sa det säkert också "look there..."...nä...det sa jag nog inte.

Han, mannen, var så långt från en jäktmänniska man kan vara, och plötsligt insåg jag varför jag bröt morgonmönstret. T-banan kan få en på avvägar, och då upplever man alltid alltid ett äventyr. Om man tar sig tid att låta sig uppleva det.

Långsamt ja, tankar i en snabb och lite flyktig värld

Det är väl så, vi dansar en stund här på jorden. Som Cornelis sa'.

Och vilken dans sedan, det mesta är ju faktiskt helt fantasiskt, har till och med börjat gilla höstfärgerna. De är liksom, de är liksom livliga på något vis. Den stolta vår de svaga kallar höst. Alltså, det är ju vår snart. Igen.

Efter vintern. Och så.

Men jag ska inte fördjupa mig, har sagt länge att månaders namn och årstidersväxlingar samt dagarnas namn ska inte påverka min sinnesfrid. Det gör de inte heller.

Så...fridens liljor.